-

Den här dagen började inge vidare. Vaknade en massa gånger under natten, kollade på klockan, somnade om. Mamma kom in och väckte mig klockan sju som vi hade bestämt, duktiga jag somnar om och vaknar fem över halv åtta. Fick springa upp till duschen och göra iordning mig himla snabbt. Knarkade alvedon mot min feber. Hann inte äta frukost, men fick snällt cykla iväg till Folkuniversitetet där jag skulle vara kvart över åtta. Var där just precis i tid. Gick runt och letade lite, och kom upp till femte våningen dit jag skulle. En lärare frågade om jag letade efter någon, och jag sa "Eh, ja, Johan!". Hon kollade lite undrande på mig och sa att jag måste mena Daniel. Jaha, så kanske han hette. Hur som helst, hon sa att jag kunde sätta mig i en soffa så skulle han komma snart. Och där satt jag. Och satt lite till. Och lite till. Och till slut var klockan tjugo i nio och jag började bli irriterad eftersom att jag hade hunnit äta frukost om det nu skulle vara så här segt. Då kom det ut några andra lärare som pratade med mig och så fick dom ringa Daniel och då hade han skrivit in fel dag i sin kalender så han var hemma. Great. Fick en liten rundvisning i väntan på honom, sedan när han kom fick jag prata med honom och en elev. Sen med engelskaläraren, som alltså har engelska som modersmål, och sen med lite SP1:are. Det vart ju trevligt, trots min täppta näsa, feber och icke-fungerande hals. Sen cyklade jag hem. Home sweet home.
Det är så jobbigt när man inte har ätit något, och man börjar må illa. Då kan man ju inte äta något. Hello I-landsproblem. Jaja. Nu ska jag ta mig ett par alvedoniiisar och lägga mig framför tvn. Kanske plugga lite, men mår ju helt kasst, rent ut sagt. Puss så länge!

Jag ser både ofräsch, trött och ledsen ut. Tre flugor i en smäll, skulle man kunna säga.
Och förresten vet jag inte varför mina läppar ser alldeles vita ut. Eh, snyggt..